Imponerande

Jag känner mig lite som en ballong idag. Inte så mycket fysiskt som känslomässigt. Ungefär som ”rent teoretiskt kan jag explodera när som helst, men fram till dess är jag rätt trevlig och underhållande”.  Helgen har varit bra på många sätt och vis, men det blir väldigt intensivt de här helgerna när A är borta. Nu var ju ma o pa här i lördags och underhöll mig o barnen en stund, men jag beundrar alla ensamstående som får ihop sina dagar jämt. Jag har det så här ca var tredje helg och nu blev det några dagar extra, men tänk att ha allt ansvar för allting hela tiden, vardag som helg! Jag mådde dåligt idag, när barnen fick vara på dagis från 7.30 till strax efter 17, vilket aldrig har hänt förut eftersom A brukar hämta och den där enda gången var sjätte vecka som jag hämtar så har han lämnat istället. Men som ensamstående lär man ju kanske inte ha så mycket råd att gå ner i tid för att korta dagarna heller och då måste ju barnen gå så jämt. Och sen ska man hem o fixa middag o greja. Imponerande.

Det som mest gör att jag känner mig redo att explodera förutom lite för lite sömn är den här äckliga skiten som kallas cancer. Kusinens sexåriga dotter, som opererades igen två gånger i augusti och sen strålades ett 30-tal gånger till i september-oktober. Resultatet av senaste röntgen visar ändå att cancern växer i hela kroppen och läkarna pratar nu om veckor kvar. Jag känner mig så tom, så förbannad, så maktlös och så ledsen. Med barn i ungefär samma ålder så kommer det så otrevligt nära. (Förutom det faktum att det handlar om döende barn, vilket aldrig är roligt såklart). Jag antar att man får nån sorts urkrafter när man väl är i situationen, men själv känner jag att jag nog skulle lägga mig ner och bli rätt handlingsförlamad om det hände oss. Jag förstår inte hur man orkar kämpa, hur man orkar ta hand om sin familj och hur man orkar leva. Återigen - imponerande.

Nu kom A hem, ska umgås med honom en stund innan jag sover.