Jag antar att det var lika så bra att internet bråkade när jag ville skriva ett väldigt emotionellt inlägg halv tre i natt. Men en sak återstår: Det känns så där att ha "vänner" man inte kan lita på. Dom senaste åren har det passerat ett par stycken som jag inte skulle lämna ensamma med min man, vad hände med respekt?! Nog talat om den saken, innan jag råkar hänga ut nån som inte bör hängas ut.
Men en sak är respekt: Ärliga människor, som letar reda på ens telefonnummer och ringer upp en när man har tappat en bunt plastkort på stan. Även om det mestadels var klubb-/poängkort som ingen annan skulle kunna utnyttja till sin egen förmån, så känns det ju ändå bättre att få tillbaka dom och slippa gå igenom att skaffa nya. Dessutom låg mitt bibliotekskort från Fairfield däri, och det är ju så klart oersättligt. Och årskortet från Friskis hade blivit drygt att köpa nytt, eftersom jobbet bara betalar ett per år...
Undrar för övrigt hur många procent av killarna i "Den rätte för Rosing" som är ute efter ett seriöst förhållande och hur många procent som bara vill kunna skryta med att dom har hånglat med henne. Och undrar hur många procent seriös hon är och hur många procent som bara vill ha mer uppmärksamhet... Fast egentligen bryr jag mig föga.
No comments:
Post a Comment