När man har jobbat för länge på ett ställe så borde man inte få jobba kvar. Åtminstone inte med samma arbetsuppgifter. Och definitivt inte om man inte kan hantera det. Och kan man dessutom inte hantera människor så ska man ffa inte jobba med människor.
Kollegor L och R kom till jobbet vid tre idag. Jag och kollega M skulle gå hem vid halv fyra, men eftersom M höll på att dokumentera så tog jag en överlämning till L & R. Berättade hur dagen hade sett ut för killarna och att M va upptagen. L ifrågasatte inte bara ett av våra beslut under dagen och skulle minsann prata med både den ena och den andra om lite av varje som hon inte ansåg va okej. Jag försökte försvara mig och sa att vi hade tyckt att det var det bästa alternativet under förutsättningarna, men det örat skulle L inte lyssna på. Hon såg bara att saker och ting inte var som dom brukar, och då va d inte bra. Ibland undrar jag om hon e mest fyrkantig för att killarna behöver, eller om d egentligen handlar om att hon själv har så svårt att se andra lösningar än den hon redan har bestämt sig för.
Tänk er scenariot: En 15-åring ska ha terapi men vääägrar flytta sig från tv-soffan. Han vill helt enkelt inte gå därifrån. Tv:n är på men ljudet är av. Två andra killar finns på avdelningen, men sitter o spelar tv-spel i ett annat rum, övriga är i skolan. Psykologen frågar om det är okej för killen och personalen att sitta i tv-soffan och jobba med terapin. Personal svarar att om det är okej för killen att de andra kanske kan höra så är det okej för personal. För det borde väl ändå va bättre att ha terapi i tv-soffan, än att inte ha d alls? Nej, tydligen inte. Iaf inte om man frågar L. Så L skulle prata med både killen och hans mamma och psykologen. För att hon inte tycker det är okej. Isf kan hon ta d beslutet när hon jobbar och inte ge oss andra skit för d när hon inte ens har vart på platsen!
När jag va på väg ut genom dörren för att åka hem, kollega M fortfarande kvar i dokumenteringen, så hoppar L på MIG för att inte M va med under överlämningen! Talar om hur viktigt det är att alla är med för att man ska känna sig delaktig osv. Jag svarade att hon inte behövde säga d till mig, för jag va där och gjorde d jag skulle. Om hon har nåt otalt me M så kan hon ta d me M oxå. Dessutom förklarade jag att M hade dokumentation att göra innan han faks oxå ville fara hem för dagen. Men återigen: Nej. Det lyssnar vi inte på. För nu har vi bestämt oss för hur vi vill ha d, o då ska d va så. Kunde man ha tagit upp d innan överlämningen, för att ge M en chans? Icket. För då hade man ju inte fått chansen att sura över nånting sen...
D sista L sa till mig va "Är du sur nu?". Jag sa att jag inte va d, att jag bara va trött och skulle åka hem. Jag hade sagt mitt och kände inte att jag gick o tryckte på nåt. Men när man ändå inte når fram, då spelar d ingen roll hur många gånger man säger det. Sen åkte jag hem o grät en stund. Över en kolllega som jag hade träffat en halvtimme.
Todays conclusion: Bittra människor ska byta jobb.
No comments:
Post a Comment