Har sällan - för att inte säga aldrig - känt mig så opeppad inför ett lopp som inför söndagens, tillika årets sista. Det började redan i lördags med stort mentalt motstånd och jag kunde hitta både en och flera krämpor - hade jag inte lite ont i halsen? Eller låret? Ett skavsår kanske? Vad som helst bara för att slippa springa... När jag väl masade mig iväg till starten var det dessutom med alldeles för dåligt påfyllda vätskedepåer. Hur eller hur, väl framme vid starten började det ändå kännas mentalt ok trots en stel kropp. Och de första fyra kilometrarna gick hyfsat. Sen började jag må illa och de sista sex var jag spy- och svimfärdig om vartannat, redo att ge upp när som helst. Trots detta passerade jag 5 km under 30 minuter för första ggn i ett 10-km-lopp och döm om min förvåning när jag gick i mål på 61:07, nytt personbästa IGEN! För vilken gång i ordningen den här säsongen? Har persat i varje 10-km-lopp och även ett par ggr på 5 km. Jag inbillar mig att jag hade kunnat springa under timmen om jag hade laddat lite bättre, men det får bli nästa mål!
Hade egentligen tänkt ta träningssemester en vecka eller så nu, men det är för många faktorer som spelar in: jag ligger fortfarande procentuellt efter när jag jämför antal genomförda pass och andel av året som gått, A & E är bortresta i veckan så jag borde passa på när jag inte behöver ha dåligt mamma-samvete över att jag är borta och sist men inte minst så vet jag hur kämpigt det blir att komma igång igen. Det blir till att jaga vidare mot nya resultat direkt istället!
1 comment:
Du behöver inte ha dåligt hustrusamvete heller.Det går fort till midnattsloppet nästa år så det är lika bra att hålla fast i träningen.;)
Post a Comment