(Ja, jag vet att jag har använt rubriken förr, men det är ju det det handlar om...)
Jag läste nyss på aftonbladets hemsida om Lasermannen d.ä, Mattias Flink och Leif Axmyr (Sveriges trognaste fängelsekund) och deras möjlighet att få sina livstidsstraff omvandlade till tidsbestämda. Mattias Flink har nyss fått sitt tidsbestämt till 36 år, vilket innebär att han kan komma ut efter 24 om han sköter sig, vilket i sin tur betyder nån gång runt 2018. Axmyr fick tidsbestämt av tingsrätten, men hovrätten ändrade beslutet och tycker han ska sitta kvar. Just den här vändan har han suttit sedan 1982. Första gången han dömdes var 1958. Lasermannen har ansökt vid ett par tillfällen men har hittills fått avslag.
Det som avgör när beslut ska tas om tidsbestämning i ett sådant här fall är ju (bl.a.) en riskbedömning gällande risken för återfall i våldsbrott. Just någon sådan utbildning har jag inte (än, återkom i maj så har jag klarat av den biten också, även om den kommer vara inriktad på ungdomar), men jag har ju en annan återfallsriskbedömning i bagaget, gällande återfall i sexualbrott och jag har ju läst ett antal riskbedömningar vad gäller våldsbrott också, så jag vet ju åtminstone på ett ungefär vilka aspekter man tittar på och hur bedömningsnivåerna ser ut. Om någon med rätt kompetens bedömer att det finns en medelhög risk för återfall så finns det ju saker kvar att jobba med. Så är fallet för Lasermannen och därför släpps han inte ut (än). Om någon med rätt kompetens bedömer att det finns en låg risk för återfall så får man hoppas att det verkligen är sant. Så är fallet för Flink.
I mitt jobb ingår att göra riskbedömningar och det är ju ingenting jag gör helt själv som jag känner för, utan i tätt samarbete med psykolog och annan behandlingspersonal och dessutom utifrån vissa givna riskfaktorer som man har att ta ställning till. Så när någon bedöms ha en låg risk så är det ju just så, en LÅG risk för återfall. Naturligtvis är det ingen absolut sanning om hur framtiden kommer att se ut, men man måste ju ge pojkarna en chans.
Sen när det gäller uppmärksammade fall som Flink, Laser-Ausonius eller för den delen Peter Mangs i Malmö... då blir jag som alla andra svenskar; "nej nej, släpp inte ut dom, tänk på oss andra vanliga människor som inte har gjort något" alternativt "mja, de kan väl få komma ut, men absolut inte bo i mitt kvarter". Jag vet inte riktigt vad skillnaden är, men troligen är det någon sorts reptilhjärna som träder i kraft när det handlar om människor jag inte känner. Det enda jag vet är allt det hemska de har gjort, för det är vad media har uppmärksammat. Däremot säger inte media något om de framsteg som gjorts sedan mitten av 90-talet... Pojkarna på jobbet däremot ser jag ju så gott som dagligen och jag vet vilka framsteg de gör på ett par år, så då är det en annan grej. (Sen skulle jag ju kanske inte vilja bo granne med dem heller, men det är ju mer för att hålla isär jobb och privatliv och inte för att det är något fel på pojkarna).
Nu borde jag knoppa. "Ska bara" först...
No comments:
Post a Comment