Det här med barn i magen...

Jag kan bli rätt less på folk som ska ge sig på att gissa om det är en pojke eller flicka i min mage. Det är ett barn och så länge det inte är en hundvalp så är jag nöjd (jag är ju mer av en kattmänniska…) Men alla kollegor ska ha åsikter; ”Oj, mår du mer illa, jag spydde halva graviditeten när jag väntade min son, det är säkert en pojke!” Ok, men nu har jag ju inte spytt en enda gång och slutade må illa runt vecka 12 eller 13 (minns inte så noga). ”Du ser lite bred ut över magen/höfterna, det är säkert en pojke!” Ja, men jag har alltid haft ganska breda höfter, har mindre mage än vad jag minns att jag hade vid det här laget förra graviditeten (dock kan ju minnet spela ett och annat spratt) och jag har fortfarande jeans som är en storlek mindre än för ett år sen när jag inte var det minsta gravid! Förra gången trodde jag att det skulle bli en flicka och ända sen E föddes har jag trott att nästa barn blir en pojke, men just nu har jag ingen egen känsla för vad det blir. Men det spelar ju ingen roll! Missförstå mig rätt, jag skulle inte ha nåt emot vare sig en pojke eller en till flicka, det är alla spekulationer jag blir trött på. Men hur förklarar man det på ett fint sätt?

På vägen till dagis i morse halkade jag på en isfläck som inte syntes under snön. Lyckades ta emot mig utan att slå i magen, men E förmanade mig resten av vägen: ”Du måste gå försiktigt mamma så du inte ramlar!” Det var lönlöst att försöka förklara att jag inte kunde veta att det var halt just där eftersom snön låg på isen. 20 meter senare var hon själv på väg att halka på samma sätt…

3-årskontrollen närmar sig med stormsteg, bara två veckor kvar nu. Någon sa att de brukar fråga om barnet kan prata i treordsmeningar. Tillåt mig att le lite grann – det gjorde E några månader innan hon fyllde två och är hon på rätt humör så pratar hon 20-ordsmeningar utan problem! (Fast när man är trött så är det ju klart enklare att gnälla istället för att prata öht).

Over and out.