det finns nackdelar, trots allt...

Det sämsta med mitt jobb är när man är ute o går på institutionsområdet, t.ex. för att springa till kopiatorn som ligger i ett hus i andra änden av området, och på långt håll ser någon man känner igen men absolut inte känner. T.ex. biträdande föreståndaren på vår systeravdelning. Man har 100 meter på sig att inte stirra, men man vill ju ändå inte verka oartig och bara glo ner i backen när man väl möts, utan då måste man ju åtminstone vara så pass väluppfostrad att man säger hej. Till någon man bara vet vad den heter, ibland knappt det ens en gång.

Det är ju tur att det inte finns några värre nackdelar än så. Eller att man inte är kungen just nu. Han kan inte heller ha det så enkelt.

Råkade ut för en rätt komisk grej nu ikväll. Satt och läste ett rättsläkarintyg på jobbet för nån vecka sedan, stötte på ett rätt lustigt namn (som jag inte tänker skriva ut här för nån kanske vet vem jag pratar om). Hur som helst så var personen i fråga sjuksköterska och jag har tänkt på det där namnet lite nu och då, eftersom jag tyckte det var så roligt. Och jag tänkte inte mindre på det när det dök upp ett förslag på Facebook ikväll att jag skulle bli kompis med någon med samma efternamn, eftersom vi hade inte mindre än 9 gemensamma vänner (Facebook-vänner that is, ytligt bekanta är nog mer rätt ord för åtminstone en del av dem...) Jag var ju tvungen att snoka lite och det visade sig att den här personen som jag fick förslag på att bli kompis med är gift med sjuksköterskan med det roliga namnet! (Ja, helt 100 kan jag ju inte vara, men sannolikheten att det öht skulle finnas två personer med det namnet och dessutom på den lilla orten är inte särskilt hög alls...) Visade sig att jag hade gemensamma bekanta med henne också. Världen är bra liten...

Tänk att jag alltid har så mycket inspiration till bloggen när jag är på stan, på jobbet eller i lekparken. Men sen är det som att något magiskt händer så fort jag sätter mig vid datorn, för då är all inspiration *poff, borta!* Tror jag ska gå o knoppa en stund istället, hoppas det går bättre än de senaste nätterna... Idag höll jag på att somna på jobbet! Var ensam på kontoret större delen av dagen, då chefen är i London på semester och biträdande var på hempermission med en pojke. Hade god lust att lägga ner huvudet på skrivbordet "bara två minuter", men de där två hade nog kunnat bli bra mycket mer än så och till råga på allt så hade jag haft ont i hela kroppen sen... Laddar för drygt halvdag imorgon! Slutar egentligen vid lunch, men om jag åker hem då så kommer jag komma till dagis mitt i vilan så jag stannar en stund till och jobbar in lite komptid. Om jag kan gå hem halv två och dessutom ha hunnit jobba in ett par plustimmar redan då så är det ju bara win-win för mig, och för E spelar det troligen ingen större roll var hon sover. Hon får ju ändå gå hem tre timmar tidigare än hon är van vid. Win-win för henne också, eftersom jag kan använda mina plustimmar till att umgås med henne senare i vinter istället.

Nu sova.