Strax innan lunch kom samtalet ingen förälder någonsin vill ha; "Hej, det är från fritids. Ditt barn har gått iväg med sin bästa kompis och vi hittar dem inte." Eftersom det rörde sig om E var jag aldrig särskilt orolig, hon är kavat, går inte iväg med fula farbröder eller utsätter sig för annan fara på det sättet, så jag var mer förbannad när jag satte mig i bilen för att åka till fritids. Innan jag kom fram var tjejerna på plats igen. De hade "bara" gått iväg till parken en stund efter lunch och råkat "glömma" att berätta det för personalen. Sweet Lord... Absolut sista dagen på fritids för barnet i fråga slutade ju inte på topp, men slutet gott o.s.v.
Förra helgen var inte heller nån höjdare, för samma barn, som satte lördagsgodiset i halsen och höll på att kvävas. Paniken i blicken liknar ingenting jag någonsin sett förut. Innan jag hann runt bordet hade A tagit Heimlich-grepp runt midjan och godisen hoppat ut. E bröt ihop i nån sorts efterskalv och S i sin tur bröt ihop över att vi blev tvungna att pausa kortspelet. Men alla återhämtade sig och alla lever än. Slutet gott, en gång till.
Förutom det jobbar jag på ett par veckor till, är tacksam att vädret blivit lite svalare, planerar för långpass som aldrig blir av och funderar över vad man köper i födelsedagspresent till en åttaåring. Any ideas?
No comments:
Post a Comment