Det som hände idag har väl egentligen bara varit en tidsfråga, men det beskriver inte det Stockholm jag känner.
Omständigheterna var svåra att ta in, chocken la sig inte förrän jag till slut klev innanför dörren hemma. Jag läste om lastbilen innan jag gick ner till mitt sista besök för dagen. När jag kom upp igen var all verksamhet lagd på is, resterande besök avslutade eller inställda med anledning av det inträffade och personalgruppen samlad i konferensrummet. Tankarna och känslorna är fortfarande osorterade och vill inte riktigt låta sig samlas. Jag skrev på sociala medier att jag mår bra, ville bara meddela omvärlden så att ingen behöver oroa sig. Ett 50-tal likes från mer och mindre väntade håll värmer hjärtat, liksom att se hur folk öppnar upp och hjälper varandra.
Ett land i fred sedan 200 år, en stad i kris ikväll. Vi kommer resa oss, vi kommer stå starka. Just ikväll känns det dock skönt att se hur snabbt samhället sluter upp och organiserar sig. Myndigheter snabbt på plats, strax innan hemgång en fredag. Barnomsorg erbjuder extraöppet för de barn vars föräldrar sitter fast. Kyrkor erbjuder sina lokaler för dem som inte kan ta sig hem. Universitetssjukhus öppnar kristelefonlinjer. Hur snabbt organisationer sätter ihop "Så här pratar du med barn om det som hänt" och delar på sociala medier.
Efter att ha funderat fram och tillbaka ett bra tag på hur vi skulle ta oss hem utan fungerande kollektivtrafik så fick jag och tre kollegor från samma tågstation till slut skjuts av nyaste chefen i huset, som gjorde sin femte arbetsdag och egentligen bor åt ett helt annat håll. Kom hem nån timme senare än planerat, men levande och tacksam.
No comments:
Post a Comment