Vissa dagar är det som att löpning liksom är livets mening, det enda kroppen är ämnad för. Solen skiner, men temperaturen är inte för varm. Musiken i öronen hittar en skön rytm, ett tempo som låter en fortsätta till evigheten och förbi. Löpsteget flyter och kroppen blir ett med vägen.
Idag var inte en sån dag. Inledde med sömnbrist, kunde inte somna igår. Allt kaffe i världen rådde inte på den omständigheten i morse. Batteriet i iPoden tog slut redan efter knappt fyra km. Träningsvärk sen början av veckan och det fanns inget som helst flyt i det blytunga löpsteget idag. Vädret var kallt, det enda som verkade vara på min sida var att det inte kom mer än en handfull regndroppar. Snittiden låg långt över det acceptabla, jag tänker inte ens berätta vad det blev. Fortsätter jag så här så kan jag lika gärna sjukanmäla mig från den där Halvmaran. Blä!
No comments:
Post a Comment