Högt som lågt

Försov mig i morse. "Jag sa ju att vi skulle gå upp!" sa den näsvisa lilla tresnartfyraåringen. Jo, fast du sa det en halvtimme innan klockan ringde, inte riktigt samma sak. Nåväl, jag slängde på mig kläderna och sprang, kom iväg i tid. Höll dock på att köra på en tjej mitt på ett övergångsställe i en korsning där jag svängde vänster. Såg i backspegeln att hon blev riktigt förbannad, men så fort jag slängde mig ur bilen för att kolla hur det gick så lugnade hon ner sig och talade om att hon mådde bra och att jag inte skulle stressa upp mig och förstöra min dag... Det slutade lyckligt, bilen snuddade hennes arm (jag hörde dunket!) men ingen skada skedd. Läskigt ändå, för henne framförallt men för mig också. Efter en sån start på dagen kan man ju tänka att det bara skulle kunna bli bättre. Sämre blev det i alla fall inte. Dagen gick i ett med socialtjänstmöten både på förmiddag och eftermiddag, ytterst lite tid för nånting annat överhuvudtaget idag. Hade torsdagsfeeling redan innan lunch, så veckan kommer bli riktigt lång (särskilt som jag jobbar fredag också den här veckan). Men snart, snart, snart är det semester!!

Orlando. Jag blev på nåt vis ändå så glad att media rapporterar att skyttens ex-fru talade ut om hans psykiska ohälsa. Glad att man inte bara fokuserade på hans etniska och religiösa bakgrund. För övrigt är det ofattbart att sånt här händer. Men det är ju så med psykiskt sjuka människor, man vet aldrig var man har dem från en dag till en annan. Med det sagt så förstår jag fortfarande inte hur folk kan försvara vapenlagarna och den dåliga kontrollen när någon köper vapen.

Veckohandlade på vägen hem. Bäst som jag stod o knackade på en vattenmelon så kom en snubbe fram. Ni vet, en sån där i 45-årsåldern, ljusa chinos, ljusblå skjorta, stod nyss och plockade lösviktsräkor i en papperspåse... "Ursäkta, hur är det man gör för att se om de här är mogna?" sa han och höll fram en vattenmelon. "Ja den ska liksom låta ihålig när man knackar på den" sa jag och försökte att inte låta lika bortkommen som jag kände mig. Han höll upp melonen mot örat och knackade. Sen höll han fram den mot mig; "Är den här mogen tror du?" Jag knackade, lyssnade och talade om att jo, det trodde jag. Hoppas jag inte hade fel.

Livet efter dig har snart biopremiär. Jag är sugen, men så rädd att bli besviken, eftersom filmer sällan lyckas fånga en hel bok på ett rättvist sätt. Kanske väntar tills den kommer på dvd ändå?