Sekundärtrauma

Kan vi pausa ett ögonblick och prata lite om sekundärtraumatisering?

Vad är det, undrar kanske den oinsatte. Med en kort sammanfattning kan man säga att det är ett tillstånd liknande utbrändhet, som drabbar personer som jobbar med andra personer som har en massa bagage med sig. Vårdpersonal, socialarbetare, terapeuter, poliser, m.fl. Man är inte utsatt för något eget trauma, men får ta del av andras i sådan utsträckning att man till slut själv blir traumatiserad. Trauma smittar helt enkelt och till slut så blir man hårdhudad och cynisk – eller helt äggskalsskör.

Senaste månaderna har jag gått från ena änden av spektrat till den andra. I morse satt jag med ett tungt ärende och fyra sidor in i de hundratals sidor dokumentation jag har att sätta mig in i så kände jag ”Det går inte längre!” Fyra. Av flera hundra. Det är liksom stopp, jag kan inte hantera mer misär, familjevåld, omsorgssvikt och annan skit.

Det är inte första – och förmodligen inte sista – gången. En gång tackade jag nej till en jobbintervju, en tjänst jag sökt ett år tidigare men där rekryteringen pausades. När den togs upp igen så stod det mig upp i halsen med andras elände och jag orkade inte ens tänka på att dessutom sätta mig in i en ny myndighet. Så jag sa nej till intervju. Det är som att det tar slut på empati och ingen möjlighet att återhämta sig i den ”löpande band”-process som nuvarande jobb ändå är. Det finns en specifik ungdom som fick mig att gå alldeles sönder i vintras. Sedan dess har det bara fyllts på, en efter en med liknande berättelser, den ena värre än den andra. Och jag hinner inte andas ut. Eller in. Snart dags för medarbetarsamtal, jag måste ta upp frågan om extern handledning, någon som kan hjälpa mig reda i tankar, reaktioner och egna processer.

Försöker fylla på med saker som ger mig energi (träning och shopping för att nämna ett par), men det räcker inte hela vägen. Jag är konstant trött och kan inte riktigt hantera allt dysfunktionellt som jag matar mig med från morgon till kväll. Jag har till och med nästan slutat titta/lyssna på true crime, som annars varit en favorit i många år…

Ser ändå fram emot träning, kalas hos JoA och Mello-fest hos Ah i helgen. Hoppas på lite energi, som gärna får hålla i sig över måndag åtminstone. Om någon sitter på en universallösning (givet hur många jag känner i liknande yrken kan jag ju inte gärna vara ensam i bekantskapskretsen) så får ni gärna hojta!