Plågsamt

Vissa dagar är det ett under att man överlever. Överlag brukar jag ha rätt tjocka murar runt mig, men den senaste tiden har det varit äggskal, vilket inte gör det lättare. Inledde dagen med en föräldraintervju, två timmar misär. Tacksamt att personen i fråga pratade själv och vi inte behövde dra ur information, men jobbigt att ta in. Bröt ihop en skvätt efteråt, glad att vi var två som hörde och kunde dela den upplevelsen.

Eftermiddagen fortsatte i samma tecken, med tragiska livsöden (vilket ju är vardagsmat), förnekelse och ambivalens och en ungdom som dristade sig till att kramas när vi pratat klart. Ändå ett kvitto på att han var okej med att jag var jobbig. Vissa vill man bara stoppa i fickan och ta hem.

Träning är ju ofta en bra terapiform, så direkt till gymmet för ett Bodypump-pass efter jobbet. Det var plågsamt på många sätt. För egen del så ökade jag i princip vikterna på alla övningar, men det är ju mitt val och jag kan lida mig igenom den fysiska smärtan. Det värsta var istället två unga tjejer med noll koll på sina kroppsdelar och därtill ett leende som fick den ena att se rent läskig ut. Okontrollerade rörelser och helt fel teknik. Vi kan jämföra med när Phoebe springer:

.
Som att det inte räckte där så behövde jag stå ut med att lyssna på dessa tjejer i både bastun och omklädningsrummet efteråt. Jag har säkert varit där själv (ung, livsoerfaren, men vill så gärna framstå som världsvan, när det enda man gör är att visa hur korkad man är), men till slut hade jag bara lust att be dem gå hem...

Tröstade mig istället med en ny klänning på vägen hem, från en viss designer som sakta men säkert tar över min garderob. Bilden gör den inte riktigt rättvisa, men när jag får anledning att använda den framöver så kan ni få en bättre.

(moppen i hörnet bjuder jag på)