Började morgonen med långa benet före till förskolan, S fick gott och väl småjogga. Lämnade och skyndade vidare mot bussen, som naturligtvis var sen. När man som busschaufför redan är sen är det inte heller riktigt läge att börja tjafsa med småbarn om att deras skolkort är spärrade – vad ska ett par 7-åringar göra? Släpp på dem och åk vidare! När man dessutom är så pass sen så har de som tänkt åka med nästa buss hunnit dyka upp vid hållplatserna. Fler som ska på = ytterligare sen vid varje stopp. Fick således springa upp till tåget på stationen. Hann med minimal marginal hoppa in genom dörrarna innan planerad avgång. Vad nu det skulle hjälpa, när tåget inte heller går i tid. Alltså höll jag på att stressa sönder mig för absolut ingenting i morse!
Förmiddagens föreläsare hade fått en annan tid än vi, vilket spädde på stresskänslan på morgonen, när jag skulle ansvara för att släppa in en person som inte kom och som vi inte kunde komma i kontakt med. Ingen visste nånting. I övrigt en bra förmiddag, för en gångs skull ett fördjupande seminarium och inte det sedvanliga ytskrapandet. Två av tre planerade besök på eftermiddagen uteblev; en hade vett att höra av sig, men med en icke godtagbar ursäkt om nöjen som gick före.
Veckan i övrigt har varit lika delar solsken och skit. Fått härbärgera både egna och andras känslor. Kvällens snabb-aw med gamla kollegorna var välbehövlig, men eftersom A jobbar så blev det en väldigt kort paus. (Fast snart får jag ju träffa en del av dem regelbundet igen). Nu stundar helgen och jag önskar er alla en trevlig sådan!
No comments:
Post a Comment