Personliga Persson & Lydia Lithell

Får jag börja med att betacka mig för kommentarer på det här inlägget?

En avgörande bakgrundsfaktor för sammanhanget, ifall nån har missat det, är min uppväxt i ett frikyrkligt sammanhang. Jag vill poängtera att jag inte har något ont att säga om det och jag drar inga paralleller till sekter eller liknande för min egen del. Det har såklart format mig i mycket av det jag är och har varit i mitt liv, på gott och ont, men kyrkan är av olika anledningar inte en aktiv del längre.

Nuförtiden tvivlar jag rätt ofta, på mycket. Ifrågasätter sånt som var självklart i tonåren. Vägrar att acceptera vissa saker som jag blivit itutad. Känner inte mycket syndanöd i livet, trots brister och skavanker (om det nu är vad det är?). Jag har valt att leva så. För det mesta känner jag mig rätt pragmatisk. Går mer på fakta än på känslor och tror inte så mycket på "tecken" i vardagen. Trivs bra med det.

Sen plötsligt - PANG - så slår det till. En gammal psalm sätter sig på hjärnan på vägen hem och gör mig alldeles religiös för en kväll.

Det enda jag vet det är att nåden räcker 

att Kristi blod min synd, min skuld betäcker. 

Det enda jag har att lita till en gång 

det är Guds nåd, Guds gränslösa nåd. 

Den fick snurra många varv i lurarna. Religiös eller inte till vardags så drabbades jag liksom av hoppet, förtröstan, nåden och allt däremellan. Allt det där som jag inte tänker så mycket på i vanliga fall. Det där som jag på något sätt valde bort på köpet med allt annat. Och jag kan inte riktigt hantera det. 

(Jag planerar nu inte min begravning i någon egentlig mening, men när den blir aktuell hoppas jag hur sm helst att den här sången sjungs).

Förutom det så har det varit en spännande vecka, jag hoppas fortsättning följer. Högkvalitativa samtal med kollegor, vänner och familjen. Nu ser jag fram emot en helg med vila och mera vänner. Att vara ensamstående skulle inte vara min grej, tack och lov att jag slipper det < 3 Men i helgen jobbar A, så förhoppningsvis är barnen snälla också. Det började sådär ikväll, när jag bad dem att inte väcka varandra imorgon, E tyckte jag var dum som tvingar henne att ta sovmorgon och inte få gosa med brorsan. "Det är ju så mysigt att krypa ner i hans säng, han är ju så varm". Ja, det är supermysigt att ligga bredvid en sovande femåring. Inte lika mysigt när han vaknar och det är lattjolajban i ottan på en lördag. Men då är det tydligen jag som är dum. Eller? Argumentet att de kom sent i säng och att båda behöver sova ut imorgon bet inte heller.

Drygt en och en halv månad av nya året och jag har inte läst något mer än Det susar i säven, med E. Ikväll börjar jag sista (senaste) delen i min sågverksserie. Sen laddar jag för bokrea om mindre än två veckor!

Trevlig helg.