Det vilar något bitterljuvt över tredjeklassaren. Hon som kämpar med att vara ett år yngre än resten av klassen, men ändå vill vara på samma villkor. Som ena dagen springer från matbordet för att kasta sig i famnen när jag kommer från jobbet och nästa dag fräser "Jaja!" med ett tonfall av "Det fattar jag väl" när jag säger åt henne att se sig för över gatan. Som frågar om jag inte behöver något så hon kan gå till affären själv, men inte vill lyfta ett finger i själva hemmet. Som längtar efter en egen mobil eftersom "alla andra" har. Som samtidigt knappt vågar ringa själv till någon. Som bryter ihop när hon tar för mycket papper i förhållande till presenten, eftersom det inte är "planetskötigt", men lämnar lampan tänd varje morgon när hon går till skolan. Som både bryr sig jättemycket och inte alls om vad andra tycker. Som resonerar och tänker, om stort som smått. Finns Gud? Vad är sex? Varför är presidenter så dumma?
Hjärtat exploderar snart, kärleken får inte plats. Att se sitt barn växa, bli klokare, kämpa med livets utmaningar och viktiga frågor och hitta sig själv. Obetalbart.
No comments:
Post a Comment