Frihet i en liten ask

Jag blir sällan så irriterad, upprörd och besviken som då människor inte står upp för sig själva. Nu pratar jag inte om låg självkänsla, utan om konflikträdda människor som gör en sak inför dig och en annan bakom din rygg. Jag vet att det finns människor som blir provocerade av vad jag säger, gör och hur jag väljer att leva mitt liv (precis som jag blir provocerad av andra emellanåt.) Jag har inga som helst problem med att folk unfriendar mig på sociala medier heller - jag rensar också. Däremot har jag problem med folk som i ena stunden skickar meddelanden och talar om hur mycket de förstår mig och min situation, i nästa stund unfriendar mig och därefter låtsas som ingenting när vi ses. Om man har problem med mig och mitt liv - say it to my face! Om du inte vågar det - låtsas åtminstone inte som att allt är bra. Passiv aggressivitet är en dålig form av problemhantering. Är det för mycket begärt med lite ärlighet? Eller kommunikation? Man skulle ju kunna önska att mänskligheten kommit längre än så här på alla dessa år av utveckling.

Med det sagt så lägger jag irritationen åt sidan och nöjer mig med att var och en får stå till svars för sig själv.

Vissa dagar är jag supernojig över Halvmaran, andra dagar känner jag mig odödlig. Igår befann jag mig nånstans mitt emellan. 9 km, snittade 5.44 men sprang ojämnt - allt ifrån 5.20 till runt 6 min/km. Uppförsbackar och rejäl motvind gjorde sitt till. Insåg - igen - hur beroende jag är av att de yttre omständigheterna stämmer (väder, kost, vätska, sömn). Men jag ska inte klaga. Hade absolut kraft kvar att springa nån kilometer till, men insåg att jag inte skulle sätta nåt nytt pers på milen så då fick det va. BodyPumpen har semester i tre veckor, så jag lär hinna springa ändå (behövligt!). Försöker varva passen (distans och tempo), men funderar minst lika mycket på just de yttre omständigheterna, som vad ska jag äta och när, för att lyckas så bra som möjligt? Borde kanske fokusera mer på själva träningen för att nå resultat istället...

Såhär under semestern tycker jag om känslan av att inte behöva gå o lägga mig på kvällarna. Ja, jag är trött när barnen vaknar (vilket iofs inte händer före 9-snåret), men friheten att få bestämma själv är så mycket värd! Därför har jag fastnat i serien Stalker, som går mitt i natten och slutar alldeles för sent. Jag tittar på den till viss del för att den är lite spännande, men mest för att det ger mig en känsla av att jag får bestämma själv. Samma anledning till att jag tar ett glas cava en måndagkväll. Kvällens avsnitt börjar alldeles strax, så på återhörande!