Fundamentalism

Jag har, av olika anledningar, funderat mycket över fundamentalism och extremism det senaste året. Senast igår kväll satt jag och försökte förstå skillnaden. Det slutade med att jag somnade i datorn (inte för att det var tråkigt, utan för att jag var sliten efter en mentalt påfrestande vecka). Vaknade efter 12 timmar till nyheterna om Paris och det kändes så ironiskt på något vis.

Det är inte helt enkelt att hitta definitioner som tydliggör skillnaden mellan fundamentalism och extremism, men flera källor är överens om att begreppen ofta blandas samman. Idag nöjer jag mig i sann wikipedia-anda med att definiera en fundamentalist som någon som återvänder till vad man upplever som den grundläggande, ursprungliga läran och tar avstånd från kompromisser av olika slag. Jag tolkar det som en väldigt konservativ syn.

Jag har funderat fram och tillbaka på hur laddat ordet fundamentalist är. Som det används till vardags får det ofta en väldigt negativ klang. Utifrån mitt ursprung (kontextuellt, inte geografiskt) kan jag dock ändå nånstans kan förstå fenomenet. Jag är rätt liberal och har många gånger svårt att få ihop delar av Bibeln och resten av livet, som typ alla människors lika värde så länge du är människa på rätt sätt, men nåde den som föds homosexuell... Jag väljer att tro att den moderna utvecklingen i samhället och forskning av olika slag ger oss kunskap som inte fanns då och att man inte kan lyfta allt ur ett sammanhang in i ett annat. Men oavsett mitt subjektiva tyckande - den religiösa övertygelsen bygger ju i grund och botten på ett val att tro på något större, något vi inte kan förstå. Utifrån det så blir texterna och upplevelserna något helt annat än för den utomstående. Är man övertygad om A) att Gud finns och är just gudomlig och B) att Bibeln är Guds ord - ja då blir det ju kanske mer naturligt att inte kompromissa med det. Jag kan tycka att det är okej, så länge det inte går ut över någon annan. Det är nog här någonstans som extremismen kommer in, och den är för mig mycket mer negativt laddad.

Jag förkastar händelserna i Paris, jag förkastar alla typer av våldsdåd i religionens namn, eller för den delen i något annat namn. (De kristna korstågen på 1200-talet var inte bättre). Jag vet inte hur vi ska bekämpa terrorismen, vi kommer aldrig helt kunna skydda oss mot psykisk ohälsa och ja, jag är livrädd att något ska hända min familj. Men samtidigt så evinnerligt tacksam över förmånen att få bo i ett land med relativt hög såväl materiell som fysisk och psykisk trygghet och att därtill med all enkelhet kunna ta mig runt i världen lite som jag vill. Det är ett privilegium som jag inte förstår att vi inte vill dela med oss av.

Vi förfasar oss över Paris idag. Vi märker knappt vad som hände i Beirut bara någon dag innan. Och vi förvägrar de människor som lever i detta dagligen att få ta del av vad vi har att erbjuda. Vad krävs för att vi ska förstå?

Jag skulle kunna fortsätta inlägget med att skriva om hur Sverige har möjligheter och resurser att hjälpa, men behöver en bättre integrationspolitik. Men jag orkar inte ikväll. Imorgon kommer bloggen med största sannolikhet återgå till den ordinarie bristen på relevant innehåll.