Jag orkar inte mer nu...

Efter en period av diverse olika symptom så har nu tunnelseende sällat sig till skaran. Alla de tidigare symptomen (håravfall, ont i magen, kort minne (kortare än vanligt) m.m.) har jag kopplat till stressen på jobbet, men nu blev jag faktiskt orolig när synen började bråka med mig. Eftersom jag har druckit en himla massa vatten på sistone också så funderade jag över diabetes ett tag, men efter att ha googlat lite till så kom jag fram till att stress kan orsaka tunnelseende också. Jag hoppas att det är övergående och att det försvinner i o m semestern (eftersom alla stressmoment ska vara klara då och jag inte kommer att ha lika mycket att göra efter semestern). Om inte annat så är det ändå dags att gå till optikern snart för att kolla ögonen, får väl passa på att fråga då om det inte blir bättre. Jobbigt känns det iaf!! På det stora hela är det rätt mycket som känns jobbigt just nu.

T.ex. träningen! Den är mer av ett måste än någonting jag vill, för tillfället. Var ändå ute o sprang en sväng idag, 4.1 km blev det innan värmen dödade mig. Det var inte så varmt när jag stack ut, men solen passade på att komma fram när jag som bäst röjde runt i skogen. Typiskt. Just nu känns 10 km väääldigt avlägset, Midnattsloppet kommer gå SÅDÄR bra! Inte blir det bättre av att jag inte lyckas hålla nere tempot tillräckligt, blir alltid alldeles för trött alldeles för tidigt när jag springer ute. Tacka vet jag löpband där man kan hålla ett jämnt tempo o orka längre, men det är å andra sidan den enda fördelen också (förutom att det möjliggör löpträning även kalla/regniga/vintriga dagar). Men de skador som bandet medför gör det inte värt att springa mer än nödvändigt där.

Helst av allt skulle jag vilja gå o lägga mig o typ komma tillbaka till verkligheten i augusti eller nåt. Men nu är det bara en jobbig vecka kvar på jobbet, dvs. ett sista utredningsutlåtande som ska vara klart (helst på måndag) och en delgivning, sen är det inga extrauppgifter kvar. Jobbar tre dagar veckan som kommer och fyra dagar veckan efter, sen är det efterlängtad semester, åtminstone i två veckor. Hade jag vetat i våras hur det skulle bli med alla riskbedömningar, så hade jag tagit längre semester. Men det är så dags att komma på nu!