Den senaste tidens iakttagelser

Sprang på en gammal bekant i helgen. "Hur mår du?" frågade jag, väl medveten om att vederbörande nyligen gått igenom en skilsmässa. "Jo, det går" svarade personen. Såklart, givet förutsättningarna. Vi bytte några artighetsfraser till innan vi hastade vidare åt varsitt håll. "Hälsa!" avslutade personen. "Detsamma!" svarade jag. DETSAMMA?! Vem säger så till en person som precis skilt sig? Vem ska hen hälsa till? Jag kunde lika gärna sagt "Det här samtalet betyder ingenting och jag säger bara det som förväntas av en i en liknande situation". Skämdes när jag gick vidare. 

Drömde att yngsta systern G-son gifte sig också. Inte med sin J, utan med en kusin till en av mina bästa vänner. En kusin jag för övrigt inte känner. Hur någon av dem hamnade i min dröm is beyond me, liksom hur jag blev inbjuden till bröllopet. Ingen reagerade heller på att jag dök upp i min egen brudklänning. Middagen blev det dock ingenting av, eftersom brudgummen tagit en överdos av lugnande. Jag ledsnade på att vänta och gick hem, följde tunnelbanespåren på blåa linjen för att hitta hem. Höll på att bli påkörd av ett tåg i höjd med Kista, men klarade mig i sista sekund. Intense, inte helt oskönt att vakna efter en sådan natt. Systern i frågas nya bok fick jag för övrigt konkurrens om, med E som nyss läst klart den första. Så nu läser vi samma bok parallellt, med varsitt bokmärke. 

Tapetseringen är klar om någon undrade. Bilder kan komma en annan dag.

Annars är ju november som november brukar. "Som att sitta i en svart garderob med vattenläckage från taket" uttryckte en f.d. kollega saken. Jag är trött, deprimerad, omotiverad. Tagit ledigt ett gäng fredagar för att orka. I smyg längtar jag lite till pensionen... Eller tills barnen har flyttat hemifrån, så jag kan ta långledigt och resa till solen (om man nu någonsin får göra det igen) utan att fundera över hur de ska få mat och komma upp till skolan i tid i en månads tid (jo, vi är två föräldrar, men det lägger ju lika mycket ansvar på mig). Tills vidare får jag knapra hästdoser av D-vitamin och fortsätta vara ledig en dag i veckan. Det är inte helt jobbigt heller. Och nu är jag ju nästan igenom en tredjedel av eländet. 

Vem vet när eller hur vi hörs härnäst, men nu ska jag iaf gå vidare med livet.