Superfarmor

Ibland behöver hjärnan få logga ut en timme tidigare och tänka på något annat än jobb. Tur då att tonårskillarna vid bordet bredvid diskuterar beställningsjobb och straffsatser för mord... 

Farmor kom hem från sjukhuset förra veckan. Igår åkte mamma o pappa dit och uttryckte "vi får se vad som händer". Det som händer i mig är iaf en insikt att jag inte handskas särskilt väl med sorg. Undviker, sysselsätter mig med annat och avskärmar mig. Har hört att det ska vara konstruktiva strategier. 

Det slår mig att det är många år sedan jag förlorade någon närstående och att hur mycket jag än försöker kan jag inte förbereda mig, för jag vet inte vad som väntar. Farmor är den sista i generationen över mina föräldrar och den av dem (av alla släktingar) som jag stått närmast genom åren. Jag minns fortfarande när vi skulle ta med rosor från kolonilotten som en present till mamma (nyligen fick jag veta att det var för att hon fått en bebis, min lillebror). Jag stövlade ut i rabatten och började dra upp dem - det var så jag var van att plocka blommor. Farmor efter med lämpligt verktyg och "Nej, vänta!" Eller när hon tog med mig till Tekniska museet, kanske i sjuårsåldern? Som jag älskade det! Alla fredagar jag åkte dit ensam efter skolan i sexan. Den rutiga klänningen jag föll för och hon betalade utan att jag behövde be henne. Den neongröna bålen på någon jämn födelsedag, som såg så god ut, men jag fick inte smaka (pga. alkohol). En middag när jag såg fram emot champinjonerna jag spanat in i såsen - som istället visade sig vara vindruvor. (Vindruvor? Ja, vindruvor. Inte alls samma sak). Alla gånger farmor skrattat så hon gråtit och inte kunnat få fram ett ord. Och farmor som mitt i natten var den första som berättade för mig att jag hade fått en lillasyster.

Jag vet inte hur man lever vidare utan någon som alltid funnits där, så jag röstar för att vi slipper.