Färg och form

Det här med färgkodning har jag ju nämnt tidigare. Och det blir liksom lyckligt i hela bröstet när familjen hakar på < 3

Fullt slagsmål inne i skallen idag, när rösterna inte kom överens. Den ena kunde hitta en miljard ursäkter för att inte åka till träningen, medan den andra tyckte att har jag nu ändå ställt in julbordet för att träna, då ska jag väl banne mig träna också! Det lät ungefär såhär:

Röst 1: Äh, stanna hemma ikväll. Det regnar ute!

Röst 2: Nej. Det regna-de.

1: Åh okej. Men det är kallt och blåsigt i alla fall!

2: Ja, men det har ingen dött av. Tänk på att du ställde in julbordet för det här!

1: Men tänk vad mysigt att ligga hemma i soffan istället...

2: Men tänk vad nöjd du kommer känna dig efteråt!

***

1: Nej vad gör du nu? Vänd bilen. VÄND BILEN SÄGER JAG! Eller åk och sätt dig på ett fik! Du förtjänar en god kopp kaffe...

2: Äh lägg av.

1: Mmm, fika...

2: Fika kan du göra en annan dag.. När som helst faktiskt. Men det här är sista gruppträningen. Som du ju har betalat ganska mycket för också.

***

2: Sådär ja, nu har du betalat parkeringsavgiften också, nu finns det ingen återvändo.

1: Äsch, det finns alltid en återvändo. 10 kronor är ju inte så farligt mycket, det märks varken till eller från i slutändan ändå.

2: Fast nu har du faktiskt åkt hela vägen och betalat parkeringsavgiften, så nu är det ju löjligt att inte träna!

***

1: Åh du lyssnar aldrig på mig! Nu springer du ju ändå! 

2: HAHA!

1: Nåja, du får uppvärmningen, 3 km. Sen åker du hem. För det här är ju jobbigt. Och kallt.

2: Men det blir varmt när du håller igång.

1: Åk hem.

Till slut hade jag bara lust att skrika åt dem båda två, LÅT MIG VA I FRED!! Men det hade kanske inte skapat världens bästa stämning med övriga gruppen, så jag körde hela passet utan att skrika. Stafettintervall. Jobbigt men roligt, 8x200 meter. Och precis som röst #2 förutspådde så var jag sjukt nöjd med mig själv efteråt.